Dikter

Saknad

Den förlorade

moderskroppen

värker med sin

frånvaro.Under tiden som

ber du ditt Fader Vår,

med sagoboken

uppslagen i knäet

som ett skyddande

tecken, är utsträcktheten

i rummet total;

Med små streck

övar du på ditt alfabet

som ska ge ditt liv

en mening.

Ångestväggen

Det gäller att komma igenom den.

Ångestväggen;

den som sitter inom dig

sedan uppfostrans tid.

Den som sitter i dig

pga Jantelagens avundsjuka ögon

Den som sitter i dig

när du tänker på grannens

ångestvägg som håller både honom och dig

tillbaka.

Att sticka ut från alla ångestväggar

ger ångest..

Folk glor när du är glad.

Men sedan;

– Befrielse, självförtroende

och livsglädje.

Du är ute, du kan andas,

Du kan leva!

Världen går inte att laga

Orden kommer till mig där jag sitter med Erling för att fylla i söndagens korsord på puben. De slår mig med en styrka av dödsbud: världen går inte att laga. Världen går inte att laga.

De skapar i mig en sådan förvåning att jag först inte förstår dem. Att jag först inte förstår dem alls – men sedan. Jag tänker: Världen går inte att laga. Den är sönder, den är alltid sönder. Ett helt livsverk rasar samman för mig. Jag som bär världen i mina armar, jag som bär allt. Jag som är en liten flicka som måste laga mina föräldrar så vi kan ha en hel värld så vi kan älska, för jag förstår att när man har annat att tänka på hinner man inte älska.

Mötet

Vi vandrade in i varandra

bevakande, kontrollerande

som lejon på jakt

mätte vi ut varje steg

tillbaka till vårt eget revir

Vi såg ett liv

sörjde vårt eget

stannade och hjälpte

hoppades och trodde

på sagornas skimrande slut

Men fotoalbumen

från leende somrar

låg täckta av damm

i ett ensamt liv

som inte hittat vägen

till mötesplatsen

Nuets glasklara hårdhet

blänkte utanför fönstren

medan vi höll ut

i kvällslampans försonande

sken, och jag skrev samma

dikter som redan låg på

bordet från andra trötta

be-sökare om oasen,

ordningen mitt i kaoset

tystnaden mitt i larmet

om guds närvaro

mitt i förnekelsen.

Såsom vattendroppar från ett vattenfall

Bland sommarklädernas prunkande rabatter

och caféstolarnas vithet

vandrar jag gågatan fram

Såsom vattendroppar från ett vattenfall

skimrar luften

i regnbågens alla färger

av alla intryck som kittlar mitt öga

medan rea-skyltarna suger in

redan uppgivna sommarkroppar

När vinden, gömd i ett caféträd,

gör en baklängesvolt och lekfullt knuffar på mig

skrattar jag kärleksfullt

men kaffeskedarna vid borden stannar en sekund

för att kvickt döma, inte bedöma,

inte lugnt begrunda

livets variationer på varats tema.

Vi är alla blinda men jag är medveten om det..

Jag vet också att i denna ”blindhet”

är mina ögon alltid vidöppna,

är jag alltid i början av det öppna äventyret

Jag vandrar vidare och lämnar var och en

åt sin egen trygga kritcirkel.

Spegel

Jag går i cirklar

i utkanten av min barndom;

uppfinner färgrika

personligheter

att trä över

det ospeglade ansiktet.

Vardagströtta resenärer morrar

åt min akrobatik.

I spegeln syns ingen.

Vid min sida

Som luft

vandrade jag

genom stenens

hårdhet

och kom ut

på andra sidan

på fjärilsvingar

flög jag bort

Ensam var min

färd, tills ditt nät

fångade min flykt

Skräcken för

ditt rum

höll mig vaken

dag och natt

trots att du satt

vid min sida

Att våga leva i skarven

I skarven av ditt ihopsydda

livstyg

syns konturen

av lögnen

mot den underliggande

sanningskroppen

I sanning –

I sanning –

Sanningen gör dig hel!

Gå ner i skarven och

lämna den tvålfagra lögnens

yta

Vad är större än att verkligen

våga leva!

Offer

Mrs Dalloway,

Mrs Dalloway,

ditt offer var

för stort.

Livets ytspänning

höll inte

för ditt kors.

Du skulle gått när

andra barnet var fött;

följt din väg,

tyst och stilla.

Men sådant händer

bara på film.

I verkligheten:

överallt

dessa resta kors,

överallt dessa

upphängda kvinnokroppar.

Moderskeppet

förstör inte mitt möte med dig,

det kan ju ändå inte förstöras

eftersom det blir just så som livet tänkt det,

dö med stil

vi finner ändå inte moderskeppets

landningsplats bland alla

molekylkroppar som rör sig runt oss,

moderskeppet finner oss

när det är dags att lyfta

Så ge mig nu bara de röda öppningarna

du känner så väl

genom vilka min humla

surrar i ditt öra om natten

på jakt efter det stora blå, den stora

gränslösa bortsidan bakom

trygga väggar

viska svåra ord i mitt öra

när du håller mig fast

med ena armen,

medan min näthinna

fylls av din kuk på väg in i

en annan kvinnas öppna sår

vårt möte fullbordas

när den andre mannens

pulserande livssäd värmer

mina läppar med sin sälta

under det att din blick bor

i min,

i tillitens tecken

Tomrummet

Vi leker alla

en bit från

modern.

”Hon är bara

på toaletten”

”Hon kommer

snart”

Sönderhuggna

kvinnokroppar

på TV;

uppspikade

män på

kors.

Hon kom aldrig.

Maskrosen.

Blinda kristna

frälser till höger och vänster

Trosvissa ångvältar

jämnar marken för deras form av

Herran;

Öppnar psykoser i sköra psyken,

Tvingar sökande själar under jord.

Skapar tystnad i ett skrikande samhälle.

Parkerar sina ångvältar

vid sin kyrka

för att gå in till nästa

batteriuppladdning.

Ingenstans kan jag vila mitt huvud, sa Någon.

Så sant, så sant.

Purpurnatt

När själen är en fjärilslarv

och puppans tid har nått

då drömmer den om sommaren,

om hagens gröna slått

När själen så blir fjäril till

och puppans tid är slut

då skräms den över friheten

men längtar ändå ut

Ty puppan var förvandlingstid

då själen bytte form

båd´trygghet och ett fängelse

med oändlig väntan lång

Nu lyssnar själen spänningsfullt

på egna vingars kraft

och undrar över skimmer, anade

i hinnans purpurnatt

Kastar hjärtat

Avgrundsdjupt

I Bokstavens famn

I folkhemsbluesens tid

Se inte ner

– det finns inget golv

Se inte upp

– himlen är stängd för reparationer

Se inte åt sidan

– det finns ingen där

Individualismens fängelse

mjölkar ditt inre

med svettiga, drömfyllda

fingrar om total frihet

”Enade vi stå, söndrade vi falla”

Även i det blåaste

av alla hjärtan

hörs den ensamma vindens ackord

Förstör inte mitt möte med dig

förstör inte mitt möte med dig

dö med stil,

ge mig de röda öppningarna

genom vilka humlan

surrar i ditt öra om natten

på jakt efter det stora blå, den stora

upplevelsen bakom trygga

väggar

viska svåra ord i mitt öra

när du håller mig kvar

med ena armen,

medan min näthinna

fylls av din kuk på väg in i

en annan fitta,

vårt möte fullbordas

när den andre mannens

pulserande livssäd fyller mig

medan du bor i mina ögon

i tillitens tecken

Fadersupproret

Att göra sitt uppror

är en lång och svår läxa;

Helt nödvändig är den

för att man ska kunna växa

Att hitta sina gränser

är en kamp på liv och död

som bäst görs i hemmets trygghet

där människan kan få stöd

Men om fadern,han, är ”borta”

på ett eller annat sätt,

söker frigörelsen andra vägar

– och det blir inte lätt.

För att upproret verkligen göra

när man växer upp,

man kanske söker sig till gänget.

Och ställer grupp mot grupp

Man kanske deltar i striden

som ett barn som vill medla;

men man inser inte klart

vilka krafter som spela

Och det barn som en gång

i Jesu anda ville hjälpa

kan till slut så många stödja

men sig själv endast stjälpa

Så fortsätter livet framåt

och man upprepar sitt inre drama

tills någon blir ens Hjälpare

och på ett vist sätt allt kan förklara

Först då kan man inse

vad som krävs för att bli ”hel”.

Och att en dold svaghet kan bli en ny styrka

i en annan roll, i livets skådespel.

Ådrornas väg

”Att leva under ytan

och tycka att det är vackert”. Tack, Staffan Hellstrand!

Du stad, i skyttegravens

tystnad,

din ormens väg över hälleberget

är flyktingens

nedåtvända blick

undan igenkännandet.

Utan att vidröra skogens

mysterium

styckar du egenmäktigt

villatomterna i stadens utkant

i kontrollerade livsrutor.

Under din tunga asfalt

rör sig ändå den livsgivande

daggmasken tyst längs

dolda ådrors väg mellan

höglandets granit och

gatljusets kvällssken.

Under din bestämda fot

vänder någon ändå trosvisst

jord till mylla

för att livet ska fortsätta

den dag dina herresteg ekat bort.

Du, levande tanke

(Tack, alla tänkande människor!)

Du, levande tanke

i dödsskuggans dal

som förnyar, kre-erar

en avstannad värld

likt vårvattnet om

senvintern.

Med dig föds

den nya verkligheten.

Så reste ock Dionysos

till Hades för att hämta

tillbaka en död poet

till världen.

På frågan om resans

syfte, svarade han:

”För att rädda

staden, förstås!”

Allt ska vara som förut

Livets obönhörliga

framfart; inget

håller det för heligt.

Svindeln

när tiden faller framåt,

framåt mot nästa punkt.

Människor går talande

ut ur rummet

och återvänder inte.

Ett svårförståeligt

tomrum infinner sig.

Nyss var det kött och

blod och medvetande

som rörde sig här.

Nu, en tom vattenyta

som om inget funnits:

endast din egen

spegelbild avtecknar sig

i vattnet.

Deras oavslutade

meningar ekar i

våra hörselgångar

som oroande

frågetecken.

Samtalet, som skulle

binda samman flyktiga

molekylmänniskor, upplöses i intet

och blir till gäckande

minnen i drömmen.

SOLEN SKINER

På min dödsbädd

kommer en person att sitta,

otåligt trummande med sina fingrar

medan hon tittar sig omkring.

Den eviga frågan

hänger i luften:

“varför alla dessa bokstäver,

all denna korrespondens,

alla dessa resväskor runt din säng fyllda med

papper, alla dessa dikter och bilder,

inskickade, omskrivna, så tålmodigt samlade

en efter en. Varför alla dessa pojkvänners bilder på

väggarna, vilka aldrig höll måttet. Inte blev du gift, inga

barn fick du, inget blev du!”

Tystnad

Våra ögon kommer att samtidigt falla på

ett ritat vykort, nu kantstött av tidens tand,

med en sol som skiner i gult, en röd stuga, där röken

från ett varmt kk stilla stiger ur skorstenen, där

gången från huset fram till brevlådan vid vägen, är räfsad

där blommorna i rabatten är vattnade och

prunkar i kapp med det gröna gräset med texten:

“Solen skiner. Kom hem” skrivet med en femårings hela möda,

stora och små tecken blandade med varandra.

“Jag skrev ju”, säger hon suckande. “Jag skickade ju ett svar:

“Kommer snart hem” “Och jag kom ju hem”, tillade hon.

Tystnad igen.

Jag svarar mödosamt, för jag vet att stunden är inne för mig att gå:

“Det var inte du som öppnade grinden, men det var min mammas väska

du hade. Du gick rakt förbi mig, stelt stirrande, fram till köksbordet och

började räkna piller: 13- 14 – 15.

Du satt där och räknade, år ut och in, och jag stod fortfarande

vid grinden och väntade på att min mamma skulle komma hem en dag”.

“Sådant strunt du pratar”, säger hon, jag är din mamma. Jag

har kommit från andra sidan för att hämta hem dig

och det är dags nu. Kom, så går vi!”

“Ja mamma, säger jag och sluter mina ögon och

pennan glider äntligen ur min hand.

Vägar till tillit

Vägar till tillit

– ett reseintryck 2005

Du befinner dig i Bourgogne; ett landskap med mäktiga anor. En gång på 1000-talet ett inflytelserikt kungarike med Medelhavet som sin sydliga gräns. På 1500-talet ett självständigt hertigdöme med utbredning upp mot Holland. Idag en agrar region i Frankrike känd för röda viner, ljusa Charolais-kor, det gröna pastorala landskapet, sina många kyrkor och katedraler.

Världens ljus

År 910 e.Kr. kom österifrån från Jurabergen en grupp munkar resande, anförda av den vise Bernon. Greven av Auvergne, Velay och Macon hade nämligen givit dem ett skogparti att slå sig ner på för att kunna skapa sin klostergemenskap. Med sig förde de en längtan att bygga en annan värld i protest mot den korrumperade katolska kyrkan.

Här, några mil nordväst om Lyon, kom medeltidens största monument, benediktinerklostret i Cluny, att byggas i etapper under 1000-talet. Under sig hade det ca 2000 kloster och makt att göra sig hörd ända in bland påvarna inom kyrkan.

Klostrets skola blev vida berömt och kallades för “världens ljus”. Klostret blev kristenhetens fasta punkt i västerlandet under flera århundraden. Här föddes den västerländska civilisationen av idag, anser vissa.

Vägen till tillit

Idag heter vägen till tillit: vägen till Taizé.

Reser du en mil norrut från Cluny dyker avtagsvägen upp på din vänstra sida. På en liten kulle mitt i det ännu novembervackra, böljande landskapet ligger den lilla byn.

Hit kom en ung man vid namn Roger resande över Jurabergen 1940, för att undkomma den tyska ockupationen av hans hemland Schweiz. I byn kunde han köpa ett hus med tillhörande ladugård och uthus. Han förde med sig en längtan att leva på ett enkelt sätt i gemenskap med andra, bortom religionernas och världens konstgjorda gränser mellan människor. Han ville leva i enlighet med de ursprungliga evangelierna och se människan. Han ville återskapa den tillit som är så viktig för att våga se den andre som sin broder.

Han började, med fara för sitt eget liv, ta emot flyktingar undan nazisterna. Efter att ha varit tvungen att fly själv, kunde han återvända till byn 1944 och börja förverkliga sin vision.

Den inre pilgrimsfärden

Påsken 1949bildades den grupp som utgjorde grunden för det brödraskap som växte fram. Idag lever ca 100 bröder i en enkel arbetsgemenskap bl a med ett krukmakeri. De kommer från olika kyrkor och trossamfund från mer än 25 olika länder. De har samlats runt tron på den inre pilgrimsfärden mot gränslöshet, tillit och enhet. Runt om i världen har nya brödraskap bildats bland fattigdom och slum, för att finnas där människan behöver sin broder mest.

Världens unga, framtidens vuxna

Brödraskapet har också öppnat sina dörrar för världens unga och deras behov av att hitta tillit i en söndrad värld. Från vår till höst strömmar mängder av ungdomar till Taizé, för att få hjälp med att hitta färdriktningen på sin egen inre pilgrimsfärd genom livet.

De kommer på en söndag och reser söndagen därpå hem igen, fyllda av allehanda intryck att bearbeta. För en vecka blir Taizé vårt jordklot i miniatyr; de finner en syster från Brasilien, en bror från Indonesien. De blir varse de yttre skillnaderna men också den inre likheten.

De lär sig se människan.

Ingvor Johnsson

Vägar till tillit

– ett reseintryck

Du befinner dig i Bourgogne; ett landskap med mäktiga anor. En gång på 1000-talet ett inflytelserikt kungarike med Medelhavet som sin sydliga gräns. På 1500-talet ett självständigt hertigdöme med utbredning upp mot Holland. Idag en agrar region i Frankrike känd för röda viner, ljusa Charolais-kor, det gröna pastorala landskapet, sina många kyrkor och katedraler.

Världens ljus

År 910 e.Kr. kom österifrån från Jurabergen en grupp munkar resande, anförda av den vise Bernon. Greven av Auvergne, Velay och Macon hade nämligen givit dem ett skogparti att slå sig ner på för att kunna skapa sin klostergemenskap. Med sig förde de en längtan att bygga en annan värld i protest mot den korrumperade katolska kyrkan.

Här, några mil nordväst om Lyon, kom medeltidens största monument, benediktinerklostret i Cluny, att byggas i etapper under 1000-talet. Under sig hade det ca 2000 kloster och makt att göra sig hörd ända in bland påvarna inom kyrkan.

Klostrets skola blev vida berömt och kallades för “världens ljus”. Klostret blev kristenhetens fasta punkt i västerlandet under flera århundraden. Här föddes den västerländska civilisationen av idag, anser vissa.

Vägen till tillit

Idag heter vägen till tillit: vägen till Taizé.

Reser du en mil norrut från Cluny dyker avtagsvägen upp på din vänstra sida. På en liten kulle mitt i det ännu novembervackra, böljande landskapet ligger den lilla byn.

Hit kom en ung man vid namn Roger resande över Jurabergen 1940, för att undkomma den tyska ockupationen av hans hemland Schweiz. I byn kunde han köpa ett hus med tillhörande ladugård och uthus. Han förde med sig en längtan att leva på ett enkelt sätt i gemenskap med andra, bortom religionernas och världens konstgjorda gränser mellan människor. Han ville leva i enlighet med de ursprungliga evangelierna och se människan. Han ville återskapa den tillit som är så viktig för att våga se den andre som sin broder.

Han började, med fara för sitt eget liv, ta emot flyktingar undan nazisterna. Efter att ha varit tvungen att fly själv, kunde han återvända till byn 1944 och börja förverkliga sin vision.

Den inre pilgrimsfärden

Påsken 1949bildades den grupp som utgjorde grunden för det brödraskap som växte fram. Idag lever ca 100 bröder i en enkel arbetsgemenskap bl a med ett krukmakeri. De kommer från olika kyrkor och trossamfund från mer än 25 olika länder. De har samlats runt tron på den inre pilgrimsfärden mot gränslöshet, tillit och enhet. Runt om i världen har nya brödraskap bildats bland fattigdom och slum, för att finnas där människan behöver sin broder mest.

Världens unga, framtidens vuxna

Brödraskapet har också öppnat sina dörrar för världens unga och deras behov av att hitta tillit i en söndrad värld. Från vår till höst strömmar mängder av ungdomar till Taizé, för att få hjälp med att hitta färdriktningen på sin egen inre pilgrimsfärd genom livet.

De kommer på en söndag och reser söndagen därpå hem igen, fyllda av allehanda intryck att bearbeta. För en vecka blir Taizé vårt jordklot i miniatyr; de finner en syster från Brasilien, en bror från Indonesien. De blir varse de yttre skillnaderna men också den inre likheten.

De lär sig se människan.

Ingvor Johnsson

”Secular science” och ”sacred healing”

Den första och sista punkten gällande skillnader i de olika medicinska modellerna, som jag skulle vill framhäva, är tidsfaktorn. Något som har existerat länge har ett övertag mot en senare aktör. Den biomedicinska modellen som började ta form under 1700-talet och fick sin nuvarande prägel i slutet av 1800-talet, måste kontrasteras mot gammal folkmedicin som funnits sedan urminnes tider. Det gamla bondesamhället i Sverige – och fortfarande i stora delar av resten av världen – genomsyrades av ordet ”magik”; tillvaron hade fler dimensioner än den synligt materiella. Här går den stora vattendelaren mellan biomedicin ”secular science” och ”sacred healing”. Vilken är stenen som kastas i vattnet och vilka är ringarna? Vad är hönan och vad är ägget? Vad är orsak och vad är verkan i ett dåligmående?

Den descartianska/kristna/schizofrena tudelning av psyket som växte fram i Europa gav oss tankens separation från kroppen, känslorna och det andliga. Dess fördel har givit oss vetenskapen; med hjälp av den fick vi Einstein, rymdfärder, teknik och datorer och vaccin mot farsoter.. MEN med den fick vi också en teknisk sjukvård där människan har reducerats till en kropp utan egen talan, ett objekt där läkaren likt en tekniker ska försöka hitta felet hos ”maskinen”. År av nötning i den biomedicinska skolan ger en läkarmänniska som likt en robot skannar dig med sin ”medical gaze” för att hitta ”felet”. I en distansfylld roll iakttar läkaren patienten istället för att gå in i ett meningsfyllt samtal som ur ”sacred healing” synpunkt vore det naturliga, då man ser sjukdom som orsaksbaserade och ibland orsakssamband som inte är fasta och evigt gällande.. Där biomedicinen behandlar symptomet, försöker helaren hitta den djupare orsaken med sin ”spiritual gaze”; människans relation till andra människor, till det andliga, till naturen. För helaren har symptom ingen diagnostisk betydelse om det inte sätts in i patientens uppfattning om tillvaron och dennes relation till densamma. Man försöker se problem som funnits där länge ”under ytan” . Det kan t o m vara så att problemet i patientens inre inte avspeglar en yttre verklighet utan att man under helandet föder en ny verklighet.. Sacred healing ser sjukdom ur en affliction/personalistisk/externaliserande synvinkel där biomedicinen lutar åt det equilibrium/naturalistiska/ internaliserade hållet. Affliction= allt som drabbar människan, sjukdom som händelser har en gemensam orsak. Personalistisk= en aktör t ex en ond förfader kan orsaka sjukdom. Externaliserande= sjukdomen startar inte i kroppen utan tar sig uttryck där. Equilibrium= ett balanserat läge är ur balans och måste balanseras upp. Naturalistiskt= sjukdom orsakas av miljön t ex dåliga bostäder kan ge luftvägsinfektioner. Internalistisk= orsaken finns i kroppen själv och ska åtgärdas.

Där läkarens och patientens personkemi avgör behandlingens kraft, möter helaren patienten bortom jagens konfliktzoner; patienten kan vila i helarens förmåga att läsa av patienten bortom jaget och ordet.. Sacred healing handlar ofta om en transformation av en människas uppfattning av själva existensen, en process över tiden, – istället för biomedicinens ”quick fix” med snabbverkande mediciner och kirurgiska ingrepp – där även patientens familj och omgivning spelar roll. Ordet ”tro” är centralt i båda fallen. Placeboeffekten är stor. I mötet med en läkare blir själva personmötet och förtroendet där viktigt för behandlingens resultat, helaren möter patienten med en självklarhet i mötet som inger förtroende och inte går in aggressivt i patientens tillstånd. Inom biomedicinen är det mycket prat om sexualitet och hur kvinnors kroppar ska se ut ”för att må bra”. Helaren är ofta själv en kvinnlig person som gått igenom svårigheter i livet, medan den manlige läkaren oftare är en statusrelaterande individ i västerlandets medelklasskonstruktion som kan upplevas som en relation ”uppifrån och ner”. Helaren ser oftare patienten i ögonen och tar sig mer tid än en läkare som tidspressad sveper förbi i sin vita rock för att hinna med så många patienter som möjligt.

Iris Murdoch

“There is no doubt which art is the most practically important for our survival and our salvation, and that is literature. Words constitute the ultimate texture and stuff of our moral being, since they are the most refined and delicate and detailed, as well as the most universally used and understood, of the symbolisms whereby we express ourselves into existence. We became spiritual animals when we became verbal animals. The fundamental distinctions can only be made in words. Words are spirit.”

Francis di Bernadone

För Francis di Bernadone var språket Guds heliga instrument. De första orden hade inte bara namngivit tingen i världen utan också skapat den. Världen var Guds poesibok, skriven med ett bildspråk som människor som Francis tycktes kunna läsa. Hans första häpnad över tillvaron övergick i en längtan efter att leva sitt liv som en hyllning till detta ofantliga mysterium. Runt honom samlades så småningom folk för att lyssna till hans ord och poesi. De som valde att stanna kvar bildade ett kollektivt brödraskap. En människa blev ledare trots att han helst ville gå för sig själv och söka Gud. I hans kölvatten uppstod så småningom franciskanerklostren runt om i Europa.

James Cowan, författare. fascinerades av personen Francis av Assisi och sökte hans väsen genom att under tre år vandra i hans fotspår i Italien. Vandringen resulterade i en mycket personlig bok om Francis, där helgonet åter får mänskliga proportioner. Den ger nutidsmänniskan en möjlighet att se processen inom en sökande människa. Även Francis väg var långt ifrån självklar för honom själv. Francis kan ge nutidsmänniskan en hel del ledning på vägen; även han växte upp i en brytningstid där människor hamnade mellan det nya och det gamla.

1200-talets Italien vilade fortfarande tryggt i de gamla rollerna, där makt och härlighet ärvdes av aristokratins och feodalismens barn, men en ny ingrediens började göra sig gällande i samhället. Den gryende handelskapitalismen tog sina första stapplande steg. Människan materialiserades allt mer. Kyrkan var full av tveksamma präster. Francis far, Pietro di Bernadone, var en av de män som skulle tillhöra den nya uppstigande klassen, borgarklassen. Som stadens nyrika utgjorde de ett hot mot de gamla auktoriteterna. Den moderna bilden av människan föddes; individen som skapade sitt eget liv fri från omgivningens bojor. Det gamla sambandet mellan natur och människa försvagades ytterligare; naturen sågs som ett förråd som stadsmänniskan hämtade varor att sälj ur: den gamla navelsträngen klipptes av.

Francis hela väsen reagerade inför det han såg. En hårdnackade far, som ville att sonen skulle ta över ett uppstigande imperium, gjorde inte saken bättre. Brytningen med fadern och världen skedde, på ett för Francis, typiskt sätt. Han älskade nämligen att chockera sin omgivning. När fadern tvingar Francis att inför lokala myndigheter avsäga sig framtida fodringar på faderns imperium – fadern hade tröttnat på sin obstinata son- så gjorde Francis det mer än gärna. Han gick så långt att han även tog av sig sina kläder, vek ihop dem och överlämnade dem till fadern. Naken lämnade han församlingen, gick ut på torget, förbi förvånade medborgare och lämnade staden. Han återsåg aldrig mer sin far.

Fattigdom, lydnad och kyskhet blev Francis tre rättesnören livet igenom. Han ägde aldrig mer än de nya kläderna han tog på sig, lydde bara “gud” och avsade sig den jordiska kärleken med alla sina band och förpliktelser. Han blev en vandrare, bodde i grottor och rörde sig ständigt mellan olika platser. Han hade en mycket speciell relation med djur och natur; han var en del av den .Historierna är många om märkliga reaktioner hos djuren. En vild örn väcker honom varje morgon vid hans grotta, jagade djur som söker trygget, fåglar som tystnar när han ber dem. För Francis lever navelsträngen till Gud. Lärda människor söker honom men möter en man som inget vill veta. De rika skänker honom mark trots att han inget vill äga. I hans kölvatten växer en gemenskap av människor som också vill något annat med sina liv. För deras skull formulerar han sina levnadsregler, när hans liv börjar gå mot sitt slut. En orden föds.

Den 14 september 1224 händer något mycket märkligt i den mänskliga historien. Francis mediterar som vanligt vid en av sina grottor på La Vernas bergssluttning. Det är strax före gryningen, allt sover. Då fylls hela himlen av ett stort ljus som väcker dalen nedanför. Herdar vaknar av djurens morgonläten, bönder stiger upp för att möta den nya dagen, resande sadlar sina hästar för att ge sig iväg. Ljuset blir allt starkare och tar formen av en ängel med sex vingar, sänker sig mot Francis. Inför hans ögon förvandlas ängeln till en korsfäst man för att återigen ändra skepnad till ljus. I samma ögonblick ser Francis hur sår börjar blöda på hans händer och fötter, det rinner ur hans sida. Francis vänder sig mot skenet och frågar: Vem är du? Vem är jag? Vad vill du mig? Det följer någon form av dialog mellan dem innan skenet avtar och natten lägger sig över nejden. Förvånade herdar ser djuren lägga sig igen, bönder blir sittande vid köksborden, de resande vet inte om de ska ge sig iväg trots allt. Vittnesbörden efteråt bland befolkningen talar om rädsla, chock.

Francis fick bära sitt stigmata till sin död. Varje dag hjälpte en av bröderna honom att tvätta och lägga om såren. På nyfikna frågor om vad som egentligen sades den natten på berget svarade han bara att “svaret på livets mysterium hör framtiden till”. Kanske insåg Francis att livet som det är för oss människor, redan är en alldeles för stor börda att bära.

Den tidiga kristendomens väg

Vägen till Gud – lydnad eller insikt?

Den tidiga kristendomens väg mot officiell religion; kampen mellan uttolkarna av Jesu ord : de ortodoxa versus gnostikerna.

PÅ 200-TALET e.KR gömde, troligen munkar från ett närbeläget kloster, undan koptiska översättningar av en mängd skrifter som hotade segrarna i kampen om hur Jesus ord skulle föras vidare på jorden. Allt material som inte passade in i den framväxande kristendomen skulle förstöras.

Man får kanske kalla det tur att de 52 stycken s k ”gnostiska evangelierna” hittades så sent som 1945.Hade fynden vid Nag Hammadi, Övre Egypten gjorts 1000 år tidigare hade de med säkerhet förstörts. Åsikten är Elaine Pagels, religionshistoriker vid Princeton University, USA, som forskat runt Jesus och den tidiga kristendomens utveckling. Boken ”De gnostiska evangelierna” skrev hon redan 1979 men den fortsätter att komma ut i ständigt nya upplagor.

Hon säger vidare:” Vi börjar nu se att det vi kallar kristendom och det som vi identifierar som den kristna traditionen egentligen representerar ett snävt urval av särskilda källor, valda bland dussintal andra. Vilka gjorde detta urval och av vilka skäl?” Boken är ett försök att bringa klarhet i den tolkningskamp som uppstod i efterdyningarna av Jesus liv och död. Det enda som alla verkade ense om var att hans liv slutade med korsfästning. Huvudmotsättningen låg i synen på människan.

DE ORTODOXA ANSÅG att människan skulle följa den uttolkning som s k utvalda har ”fått av Gud” och som byggde på en hierarkisk tradition. Petrus ansågs vara den första aposteln som sedan utsett sina efterträdare på jorden . Att förstå Jesus gick bara att göra inom kyrkans väggar och genom att lyda den tradition som växte fram inom rörelsen .Kvinnor ansågs inte kunna föra Jesus ord vidare och inte kunna ha ämbeten inom organisationen . Så sent som 1977, förklarar påven Paulus VI, att en kvinna inte kan bli präst ”eftersom vår Herre var en man” .Man avvisar även påståendet att Jesus först visade sig för Maria Magdalena.

Här manar Pagels att en omvärdering bör ske utifrån det material som nu hittats och som stämplades som ”kätterska” enligt den segrande falangen, de ortodoxa. Hon säger ”det är segrarna som skrev historien”.

GNOSTIKERNAS TOLKNING av Jesu ord bygger på en andlig VÄG människan själv måste beträda. Ordet gnosis betyder ”insikt” och ” den hemliga kunskapen”. Jesus själv hemlighöll viss kunskap som endast några få utvalda fick ta del av, bl a Maria Magdalena. Genom ökad insikt om sig själv och livet skulle man nå ”Gud”. Man var främmande för hierarkiska organisationer med fasta ämbeten och fastlagd Gudstro. Vid sammankomster bytte man ständigt arbetsuppgifter oberoende av kön, uppmanade folk att ”söka” och utvecklas.

I det hittade evangeliet ”Frälsarens Dialog” ansåg man att Maria Magdalena var en av de främsta apostlarna och prisade högt Marias evangelium( också bland de återfunna) . Hon var den kvinna som ”fick kunskap om Alltet”. Marias Evangelium förtäljer följande:

”SEDAN HAN UPPSTÅTT tidigt på första dagen i veckan visade han sig först för Maria Magdalena.. Hon begav sig iväg och omtalade detta för dem som varit med honom, de som nu sörjde och grät. Men när de fick höra att han levde och blivit sedd av henne, ville de inte tro det.” Maria berättar vad Jesus sagt henne men både Andreas och Petrus gör smått hån av tanken att Maria skulle tala sanning. ”Maria grät och sade till Petrus: Min broder Petrus, vad tror du? Tror du att jag tänkte ut detta själv i mitt hjärta? Tror du att jag ljuger om Frälsaren? Levi svarade och sade till Petrus: Petrus, du har alltid haft ett hetsigt sinne. .Om Frälsaren har gjort henne värdig, vem är du då som kan förkasta henne?” Maria fick till slut de övriga apostlarna med sig och de gick ut och förkunnade Kristi lära.

Från urverk till Flipperspel

Från urverk till flipperspel

ALBERT EINSTEIN föddes 14 mars 1879. Han var den siste, store vetenskapsmannen som levde med en världsbild formad av Newton, där exakta lagar styr universum, där en förutsägbar värld objektivt kan studeras. Människan levde tryggt i Guds urverk. Einstein sa: ”Herren är spetsfundig men inte illvillig”. Ändå är det hans eget kreativa tänkande som kom att kullkasta denna klassiska världsbild.

En av 1900-talets stora intellektuella prestationer är den ” relativistiska kvantfältsteorin” som motsäger Newtons stabila värld. Drastiskt formulerat: ”slumpen styr världen, inte Gud. Du rör dig i ett flipperspel!” Teorin fick sin nuvarande form 1927 och är lika revolutionerande som när Newtons och hans tids teorier kullkastade medeltidens religiösa världsbild. Fortfarande lever vi dock kvar i Newtons anda; vardagsverkligheten kräver inga större precisioner. Ett äpple faller på grund av gravitationskraften har vi lärt och det låter ju acceptabelt.

Nya upptäckter väntade dock och skapade nya frågor. Atomen, elektromagnetismen, värmeläran mm blev hörnstenar i det nya huset. Atomens upptäckt revolutionerade synen på tillvaron. Dess minsta beståndsdel kom att kallas kvark och kvant. Allt visade sig vara uppbyggt av dessa små partiklar. T ex ljus bestod av små kvantiserade partiklar, fotoner, som kunde byta skepnad till en vågfunktion!

Den ”relativistiska kvantfältsteorin” bygger på en kombination mellan den framväxande kvantforskningen och Albert Einstens speciella relativitetsteori (1905 )Hans teori skapar samband mellan storheter som dessförinnan ansågs avskilda från varandra. Han skapar ett samband mellan tid och rum, rörelse och hastighet. T ex så går en klocka i rörelse saktare än en klocka som inte rör sig. Att vi i vår vardagsvärld inte märker så mycket av detta beror på att många av fenomenen endast uppträder vid höga hastigheter.

Einstein arbetade vidare och lade fram sin allmänna relativitetsteori 1915-16 där han bl a utvecklar ekvivalensprincipen och det krökta rummets geometri. För Einstein var gravitation ekvivalent med acceleration som var ekvivalent med tidens och rummets krökning! I stort sett alla hans teorier har kunnat bevisas efterhand. Så äpplet som faller gör det pga tidens och rummets krökning..Tja, det är nog lättare att acceptera en gravitationskraft ändå..

DE FÖRSTA KVANTFYSIKERNA som lämnade det newtonska bagaget bakom sig var Werner Heisenberg och Niels Bohr. Deras samarbete kom att kallas Köpenhamnsskolan och blev tongivande inom forskningen. Den vetenskapliga forskningen hade nu lämnat den synliga världen och begett sig in i atomens värld dit bara tanken, matematiken och avancerade experiment kunde nå. Här styrde slump och sannolikhet och iakttagarens delaktighet. Du kunde få helt motsatta resultat beroende på hur och vad du sökte. En kvant kunde i ena fallet agera som partikel och i andra fallet som våg. Den kosmiska kod man var ute efter tedde sig helt annorlunda än vad vi människor hade möjlighet att förstå med våra sinnen. Det gick inte längre att göra sig en bild av det hela. Matematiken var redskapet framför allt. Kanske var Gud en matematiker?

Einstein säger: ”Men den skapande principen ligger i matematiken. I en viss mening tror jag därför att den rena tanken kan fatta verkligheten, som antikens människor drömde.”

Vid matematikens port får de flesta av oss stanna. En vetenskapsman kanske då och då träder ut och talar till oss på människors språk.

Det vi KAN göra är att vara öppna för kreativitet och sända en tacksam tanke till dessa människor som tog sig tid att tänka.

Varje gång du slår på transistorn för att lyssna på nyheterna, höjer värmen i huset (atomenergi), använder en pryl med mikrochips i, går ut på Internet eller läser om sista expeditionen till Mars, så har du just Albert att tacka.

Nelly Sachs

Flyktingarnas planettimma

I bokhandeln fann jag poeten Nelly Sachs “Samlade dikter 1947-1971″(Månpocket 2001) för modesta 69:- !! Ett stort diktarliv för en hundralapp. Mina kinder rodnade.

Nelly Sachs, tysk-judisk poet, har inte mindre än Selma Lagerlöf att tacka för sitt liv. Nelly flydde, två veckor före inkallelseorden till ett “arbetsläger”, till Sverige och säkerheten genom ett initiativ taget från Selma Lagerlöfs håll. Så överlevde en förnyare av poesins möjligheter och erhöll sedemera Nobelpriset 1966.

Hennes liv i Sverige blev ett liv i exil och ensamhet och utgjorde grunden för ett mycket självständigt poetiskt skapande som gick i hand i hand med ett existensiellt överlevnadsdrama. För evigt var utrotningslägren i Nazityskland en del av henne.

DET ÄR FLYKTINGARNAS planettimma.

Det är flyktingarnas upprivande flykt

in i fallandesjukan, döden!

Det är stjärnfallet ut ur den magiska arresten

hos tröskeln, härden och brödet.

Det är kunskapens svarta äpple,

ångesten! Slocknade kärlekssol

som ryker! Det är hetsens blomma,

svettbestänkt! Det är förföljarna

ur Intet, ur naken flykt.

Det är jagade, som bär sina dödsbringande gömställen

ned i gravarna.

Det är sanden, skrämd

med avskedets girlander.

Det är jordens framstöt mot det fria,

dess andetag som kommer av sig

i luftens underdånighet.

Nelly Sachs.